I´m back on the air...net...web...thingie!
Kategori: Allmänt
Har bestämt mig efter ett uppehåll att börja skriva här igen. Varför? Jag känner att jag har så mycket tankar som jag känner att jag vill ha ur mig och dela med er. Uppskattar alla som läser och lämnar kommentarer. En hälsosam debatt uppskattas alltid! I denna blogg kommer jag kanske ibland att låta läsarna komma mig lite väl nära på djupet men jag känner att det är den personen jag är och jag står för vad jag säger och gör. Jag har inget att dölja där.
Ett stort beslut är taget: Jag ska börja plugga!
Har tidigare skrivit om att tanken funnits men det har liksom nästan känts omöjligt pga många olika orsaker, främst det ekonomiska men låt mig ta det från början. När jag var 16 år kändes det som om skolan lade sig över mig som ett tungt täcke. Jag hade under många år blivit utsatt för mobbing och stor ensamhet. När detta blev för tungt hoppade jag av gymnasiet. Ett beslut som jag på ett sätt ångrar och på ett annat är väldigt glad över att jag gjorde. Jag började på en folkhögskola där jag tvingades växa upp snabbt för att hitta en gemenskap i mina äldre klasskompisar som, tvärtemot mina skolkamrater innan, inte brydde sig om hur "cool" man var utan var närmast vuxna och hade kommit över den där gränsen. Detta fick mig att ta stegen mot att bli den människa jag är idag och fick mig att för första gången på väldigt länge må bra igen.
Det jag kan tycka är synd är naturligtvis att jag inte fick min gymnasiekomptetens, något jag får betala för idag. Hursomhelst så är de betyg som fattas något som jag kommer att tenta av nu i mars och april genom sk. prövningar. Jag har redan gjort en prövning i "svenska 2". På min tid hette det svenska B men tydligen så är den uppdelad i 1 och 2 nu. Dubbelsuck med andra ord! Jag förberedde mig noga, uppdaterade mig på de tekniker man skulle kunna inför provet, kom dit, öppnade kuvertet och såg rubriken..."Facebook på jobbet"...
Va? Vad menar de? Är detta allt? Jag var förvirrad i ett par ögonblick innan jag insåg att proven jag skulle skriva var för gymnasieelever. Alltså 16-17 åringar. Inte 33-åriga gubbar som jag måste vara i deras ögon. Detta tog liksom lite udden av pressen man kände innan och kan nu säga att jag fick A i Svenska 1 så jag känner mig inte överdrivet orolig för hur de nästföljande proven skall gå (skryt skryt) ;).
Det har ju hänt en del sen jag var 17. Inte bara att man är äldre och upplevt mer utan man har också utvecklats i sitt tankesätt. Man ser och organiserar saker i huvudet på ett helt annat sätt. Det var faktiskt rätt häftigt att få den typen av bekräftelse att man faktiskt är annorlunda mot när man gick i skolan, trots att det ibland kan kännas som om det inte var så länge sen. Jag får fortfarande visa leg ibland när jag köper trisslotter (true story)!
Jag har de senaste 5 åren jobbat som obehörig lärare på högstadiet, något jag trivs oerhört bra med...
Förlåt! Inser nu att jag inte ens berättat vad jag ska utbilda mig till. Jag ska bli lärare, SO-lärare närmare bestämt. Jag har genom livet upptäckt hur fantastiskt det är med kunskap om hur världen fungerar och även hur fantastiskt det är att arbeta med ungdomar. Nu kanske många suckar och undrar hur jag orkar tampas med tonåringar hela dagarna. Ja, de kan ge en huvudvärk och ja, de kan ha en fruktansvärt attityd ibland men mestadels är ungdomar helt grymma! De är smarta, vetgiriga och villiga att göra något som vi vuxna sällan är: ändra på sitt tankesätt och sina åsikter. Ungdomar tar till sig av vad de får veta och omvärderar sitt eget tankesätt enligt den nya informationen. Vuxna är sämre på det. Vi "vet hur det egentligen är" när vi får fakta presenterat för oss. en väldigt tråkig inställning tycker jag. Bara gå in på nån tidnings facebooksida och titta på kommentatorsfälten. Det är så man blir mörkrädd ibland.
Jag tycker mycket om mina elever och försöker att göra det där lilla extra för att de ska känna sig sedda och omtyckta. Ibland lyckas jag och ibland misslyckas jag garanterat precis som alla andra. Som obehörig får man jobba extra hårt för att vara säker på att deras utbildning innehåller rätt saker, visas och förklaras på rätt sätt och bedöms som det ska. Där lägger jag väldigt mycket tid, även utanför min arbetstid och jag tror faktiskt att om ni skulle komma till min arbetsplats och fråga några av mina elever hur jag är som lärare så hade ni fått höra ett par saker:
1. Jag är hård - Ja det är jag. Jag kräver ordning i klassrummet för att jag vet att eleverna presterar bäst då. Det innebär dock inte att man inte kan skämta lite och ha lite skoj då och då.
2. Jag är tydlig - Jag lägger mycket kraft på att vara tydlig, både i vad jag vill att de ska göra och vad jag vill att de ska förstå.
3. Jag är tillgänglig - Även på kvällar sitter jag ofta och svarar på meddelanden från ungdomar som känner att de behöver extra förklaringar och stöd. Det är något jag hört från kollegor ibland att man borde låta bli för att "det tar från din egen tid och din kraft" men jag ser det som en investering i att jag får säkrare elever och jag slipper tampas med osäkerhet när vi möts i skolan.
4. Jag bryr mig - Oavsett om de tycker att jag är en bra lärare eller tycker jag är totalt värdelös så tror jag faktiskt inte att någon kommer säga att jag inte bryr mig om mina elever. Jag försöker att alltid få mina ungdomar att förstå att jag bryr mig om dem mer än i klassrummet, att deras välmående är lika viktigt för mig som vad de gör för resultat på proven.
Sen finns det garanterat några såklart som kommer att säga "han är värdelös, den sämsta jag haft" och det tror jag aldrig man kommer ifrån. Även om ungdomar är underbara så tänker de lite svart eller vitt ibland. Antingen är det bra, eller skitdåligt. Det går över ;)
Tillbaka till ämnet: Jag ska bli lärare. Det är lite förvånande att trots att jag nu jobbat 5 år på heltid i skolans värld så får jag inte något som helst avdrag på den tid jag behöver studera på högskolan. Mitt kunnande är alltså helt jämställt med en 20-åring som precis slutat gymnasiet och aldrig ens haft ett jobb på McDonalds. Lite märkligt synsätt i en värld där skolan skriker efter lärare och där vi försöker lära ungdomarna att kunskap är det viktiga, inte hur lång tid det tar att få den.
Jag var hos en studievägledare häromdagen för att få höra mina alternativ. När jag kliver in på pedagogen så sitter precis den stereotyp som man väntar sig se på högskolan: klustren av 20-22-åringar i cafét med take away-latte, fjällrävenryggsäck och laptop. Det kommer bli klart intressant att diskutera pedagogik med människor som är i helt andra faser i livet än en själv. Där får man vara ödmjuk och det är inte alltid så lätt. Framför allt inte för mig som gärna säger vad jag tycker och tänker och har man erfarenhet i ryggen så är det inte alltid lätt att sitta tyst när man hör något som man tycker är uppåt väggarna.
Mitt nya liv?
Hörde iallafall en lärarestudent, en tjej på uppskattningsvis 22 år som sa till sin kompis "Jag läste den här boken och där står precis hur man hanterar en konflikt i ett klassrum. Så himla bra!". Jag kunde inte låta bli att smålé för mig själv, verkligheten stämmer som oftast inte med böckerna om man tar dem som absolut sanning utan har naturligtvis sina nyanser. Det ska bli väldigt intressant att börja plugga och att mäta mina kunskaper som jag skaffat på förhand med de nya som jag kommer få från böckernas värld.
Nu ska jag bara se till att komma in också. /Rasmus
