Hur är man en bra pappa?
Kategori: Allmänt
6 månader kvar. 6 månader som känns som en evighet samtidigt som man känner sig stressad. Hur går det ihop? Det är fortfarande overkligt i sin verklighet. Flummigt så det förslår eller hur?
Kvällens fundering handlar om uppfostran. Alla nya föräldrar har tankar om hur de vill uppfostra sin barn. Man ska vara fast med regler, vara tydlig men rättvis, låta bli tv som leksak och naturligtvis vara där med barnet 24/7. Samtidigt vill vi såklart att de ska utveckla egna personligheter och våga visa känslor. Hela grejen blir rörigare ju mer jag tänker på det.
Hur är det med det där med att våga visa känslor då? Som modern man ska man ju våga visa sina känslor, gärna öppet och med eftertryck. Samtidigt ska man vara en fast fadersgestalt och gärna manlig i sin framtoning. Vi ska vara i kontakt med vår feminina sida, vara händiga och tekniska, tycka om att prata och att ta hand om oss själva som de moderna män vi är, samtidigt som vi skall vara motpolen till barnets mamma...som vi nu inte ska vara olika...eller?
Om du frågar nästan vilket barn som helst hur en bra pappa är så kommer de allra flesta svara "som min pappa" trots att alla pappor är helt olika. Vad är det då som gör att ett barn tycker att just de har världens bästa pappa?
Är det något de bara säger eller är det inbyggt för att man helt enkelt inte har något att jämföra med?
När jag tänker efter hur jag själv tänker så tycker jag såklart att min pappa är bäst.
Han har inte alltid varit den som pratat med mig jämt och ständigt, men han har inte heller backat när det har behövts. Han har gett råd när jag behövt det och aldrig satt någonting före sina barn. Jag har aldrig behövt fundera på vad pappa tycker om mig trots att han inte jätteofta deklarerat det. För att damma av en klyscha så har han helt enkelt alltid funnits där när det behövts och låtit mig göra mina misstag. Dock inte utan att han stått i smyg strax bakom med ett räddningsnät. Han har alltid varit intresserad av det jag gjort, tillochmed när han inte har intresset för ämnet själv. Det har inte spelat någon roll vad jag velat göra och berätta. Det är JAG som varit intressant, inte vad jag gjort.
Jag har så mycket kvar att lära och så mycket kvar att uppleva. Kommer jag göra misstag som förälder? Självklart! Jag hoppas då också att jag tillåter mina barn att göra detsamma. Kanske lånar jag in pappas skyddsnät då i form av goda råd och pepp. En sak är säker, pappa är en titel man förtjänar genom att vara just det, en pappa!
Oavsett vad som händer så hoppas jag att mina barn alltid kommer se mig som sin pappa och veta att jag kommer att finnas där, och prata känslor, visa dem världen, lära dem om manliga saker, laga mat, sjunga för dem och mycket mer...men inte teknik. Jag är så sjukt oteknisk!
Så, kommer jag förtjäna titeln "pappa"? Ja, det kommer jag, det finns inget viktigare!
/Rasmus
