timetobrain.blogg.se

Idag slog någonting mig.

Nästan varje gång folk frågar om bebisen så frågar de min sambo vad hon tycker om saken.

Det är nästan aldrig att de frågar mig eller ser min del i det hela.

Självklart har kompisar och kollegor nån gång frågat hur det känns att bli pappa, men när det gäller hur vi vill ha det med barnet så verkar det nästan bara vara min sambos åsikt folk vill ha.

 

Detta känns lite gammaldags från tiden då mannen var den som skulle tjäna pengar, komma hem, lägga sig på soffan och låta kvinnan ta hand om hem och barn.

Idag i vårt moderna samhälle där vi strävar efter att jämlikhet så tycker jag att man missar detta rätt kraftigt.

Min sambo är världens bästa, hon förtjänar att bli uppvaktad, firad och hyllad på alla sätt när det gäller bärandet och födandet av vårt barn men jag känner också att det ibland vore kul att få ha en åsikt om hur vi ska ha det med vårt barn. It takes two to tango liksom.

 

 

För mig känns det jätteviktigt att bli inkluderad och jag funderar varje dag på hur jag kan göra det lättare för min sambo och allt som jag vill försöka göra för att mitt barn ska få ett så bra liv som vanligt.

Därför kan det kännas lite kymigt att inte bli tillfrågad vad jag tycker om saker. Det kan vara allt från vad vi vill ha för färg på saker till Pyrets rum till vilken typ av kläder vi önskar oss i present..

Dessa frågor tänker man automatiskt att vi killar inte är intresserade av.
Killar ska bara vara intresserade av det praktiska, som försäkring, bilbarnstolar och ekonomi.

Det är så långt från sanningen som man bara kan komma.

 

Om vi ska få till jämlikhet i barnfrågan (vilket aldrig kommer gå till 100%) så måste man ge killar chansen att få vara med i hela processen, inte bara när det är dags att byta blöja mitt i natten.

Jag kan aldrig hjälpa min sambo att bära eller föda barnet, den upplevelsen är reserverad för henne och jag kan bara göra vad jag kan för att göra det lättare för henne. Förutom det är det faktiskt vår idé att hjälpas åt med ALLA delar av barnets liv. 

 

Jämlikhet är en svår sak. Många tycker att pappor borde vara hemma lika mycket med barnet som mamman.

Jag förstår tänket men jag undrar också lite varför inte kvinnor ska få vara hemma mer. Det är trots allt de som i nio månader gått med ryggvärk, tung kropp, illamående och tillslut barnafödandet.

De har förtjänat att få ta det lite lugnt och då handlar det inte om att man spenderar lika mycket tid hemma utan vad man gör med tiden man får. Jag är absolut för pappaledighet och ser otroligt mycket fram emot att få vara hemma med vårt pyre och skapa ett band, leka och byta blöjor. Dock anser jag inte att jag har lika rätt till "vila" (ja jag är fullt medveten att ordet vila inte riktigt är sanningen här) som min sambo.

Vara hemma med barn är naturligtvis ett heltidsjobb delux men jag kan dock tänka att man som kvinna åtminstone kroppsligt mår bättre av att få vara hemma en stund extra än om man går och jobbar direkt. Här får någon kvinna som fått barn gärna rätta mig om jag har fel, jag är villig att lära.

Den dagen min sambo sen säger "nu vill jag inte vara hemma längre" så får hon självklart gå och jobba.

Det kan bara hon bestämma och jag ska stötta henne i allt jag kan.

 

Jag tycker att jämlikhet inte handlar om att göra allt exakt lika eller exakt lika mycket utan att hjälpas åt med alla delar av livet så att båda två, och barnen, mår så bra som möjligt.

Man är ju bra på olika saker och tycker olika saker är olika roligt och intressant.

Dessutom så är det inte hela världen om man inte har bytt lika många blöjor, lagat lika mycket mat eller fått shoppa för exakt lika mycket pengar. Behövde hon en tröja så behövde hon en tröja. Behövde jag jeans så behövde jag jeans. Svårare än så behöver det inte vara. Man tjänar inget på att vara missunnsam mot sin partner, eller någon för den delen.

 

Det bästa med min sambo är att hon inte är lik mig.

Hon tar mig bort från mina invanda vanor och mina vanliga sätt att tänka och ger mig helt andra perspektiv på livet. Så många saker som man förr tyckte var så viktigt känns nu helt blasé och nya möjligheter och inriktningar tar form. Sen hoppas jag såklart att jag kan ge henne precis samma sak tillbaka.
Trots att vi har helt olika fritidsintressen, olika syn på vissa saker och olika pålägg på frukostmackan finns det inga tvivel på att vi älskar varandra och jag vet att jag alltid har hennes fulla stöd i allt jag gör.

 

När vårt barn kommer ska jag ta mitt ansvar, jag ska ta min del av det jobbiga men också min del av det roliga.

Jag ska sitta uppe på natten, men också vara med och mysa på morgonen när man är nyvaken och gosig.

Tillsammans ska vi skapa något fint för vårt barn så låt mig vara med på färden fram till att Pyret kommer ut.

Jag har så mycket idéer och tankar om bebisen att jag nästan spricker och mitt intresse är oändligt stort.

Min sambo och Pyret är det viktigaste som finns i världen och oavsett vilka vägar som läggs framför mig i livet kommer mitt fokus alltid ligga på dem. Modernt samhälle, moderna pappor, modern kamp för jämlikhet. Låt pappor få känna att de har betydelse i allt vad gället barnen. Det är enda sättet att kasta bort gamla fördomar, stereotypa könsroller och gammalmodiga idéer om hur en familj ska se ut och verka.

 

 

 

 

/Rasmus