timetobrain.blogg.se

 

Jag har bestämt mig för att börja studera.

Hade du frågat mig för bara 5 år sedan hade jag förmodligen svarat nånting i stil med "aldrig i livet".

Det är ju någonting man trodde man var klar med.

Varför gör jag då detta?

I många år var musiken mitt enda kall. Som musiker levde man ett "fritt" liv med ett ständigt resande och ett liv i kappsäck. Men som mycket annat som man gör för mycket så blev det tillslut bara ett jobb.

Passionen för att spela försvann och jag bestämde mig för att göra någonting annat.

Efter en del prövande fann jag mig i skolvärlden, någonstans där jag verkligen inte trodde att jag skulle hamna.

Skolan för mig var en ganska tuff tid och inget jag direkt ville tillbaka till men ett jobb var ju ett jobb och jag hade trots allt jobbat med ungdomar en hel del i musikvärlden iallafall.

 

Jag upptäckte till min förvåning att det kändes helt annorlunda mot när jag själv gick i skolan.

Att se skolvärlden genom en vuxen persons ögon var verkligen en helt annan sak.

Jag har alltid brunnit för att jobba med just ungdomar, de har så mycket drömmar och idéer som de ofta har svårt att sortera kring och att få hjälpa dem att skapa ordning i kaoset är något som för mig är väldigt givande.

Jag fick ett vikariat som musik/So-lärare under en termin som senare förlängdes till ett år.

Jag skulle dessutom vara mentor i en sjätteklass och jag befann mig plötsligt i ett klassrum med 12-åringar från flera skolor som nu skulle kastas in i en värld av betyg och tonårsliv.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite nervös men det som återigen förvånade mig var hur intresserade de var för att ta in det som vi vuxna sa. Alla fördomar man hade haft om ungdomar i tonåren fick man omvärdera, iallfall de som handlade om skolarbete. Skillnaden mot när jag själv gick i högstadiet var att istället för att man sprang runt och gjorde saker på rasterna hade det nu bytts ut mot mobiltelefoni, ett ständigt klickande på något kak-spel och zappande mellan olika appar som jag inte har en aning om vad de går ut på. Konstigt, för inte börjar väl jag bli gammal eller?

 

Den värld som dagens ungdomar lever i är en ganska falsk värld där bli-rik-snabbt-program som Paradise Hotel och Big brother trängs med youtubefenomen och bloggare (sa han som bloggar själv jag vet) men jag pratar då inte om bloggar som medium utan mer fenomenet med att visa vilka jeans man ska ha eller att vissa kan skriva om hur de fikat med muffins, visa en mascara och fortfarande tjäna stora pengar utan att egentligen bidra med någonting betydande. När de sen kommer till skolan och får höra att de ska få ett bra betyg för att få ett bra jobb undrar de förstås: varför då? Ändå är de allra flesta väldigt måna om sin skolgång och många sätter en press på sig som gör att även den tuffaste fotbollskille hamnar i tårar. 

Hursomhelst så visade det sig att denna klass av helt fantastiska ungdomar inte bara var ivriga att lära sig, jag fick också chansen att vara med att forma dem till en väl fungerande grupp som tänker på de runtomkring sig själva. Förutom att lära av mina helt fantastiska kollegor som alltid ställer upp med sina erfarenheter och tips var nog den viktigaste läxan som jag lärde mig att ungdomar inte bara behöver stöd med sina läxor och i klassrummet. Det allra viktigaste jobbet skedde och sker fortfarande i korridorerna. Att hjälpa till när någon blir mobbad eller retad är lätt, men att kunna läsa när en elev inte mår bra, se när en flicka inte äter längre i skolmatsalen och alltid är trött, att se när en kille pressar sig själv till grader som gör att han inte längre orkar, det är det viktigaste man kan göra.

 

Detta arbete gick för mig väldigt bra, trots min ringa utbildning och tillslut kände jag att det är nog dags att faktiskt ta steget att utbilda mig. Idag har man lärarbrist i Sverige och det beräknas saknas runt 70.000 lärare inom ett par år bara, en helt SJUK siffra. När jag bestämt mig för läraryrket tänkte jag att nu kommer de rulla ut röda mattan och välkomna mig med öppna armar. Svaret var precis tvärtom.

När jag var 17 år gammal hoppade jag av gymnasiet. pga skoltrötthet och ett par andra faktorer orkade jag inte utan hoppade av och gick istället ett år folkhögskola i Kalmar, något som jag aldrig ångrat då jag växte mer som person under det året än jag hade gjort i hela mitt liv fram till den punkten.

 

Nu idag, 14 år senare, är jag förstås en helt annan person med en helt annan medvetenhet och kunskapsgrad.

För mig kom intresset för kunskap senare än gymnasiet och nu kommer jag behöva läsa på Komvux för att få min gymnasiekompetens. Jag skall bli So-lärare har jag tänkt och då jag gick till Komvux och frågade handledaren vilka ämnen jag behövde läsa upp för att komma in på högskolan svarade han något som jag inte väntat mig. Jag hade en brutal massa poäng att läsa upp, inte bara de ämnen som jag kommer att behöva för att bli en bra so-lärare, nej det skulle läsas en massa ämnen som inte har med det att göra alls bara för att få poäng. För mig var detta en chock. I skolan pratar vi jämt med ungdomarna och påminner dem om att betyg bara är en bokstav och det är vad du kan som ska räknas. Detta blir nästan till en lögn när man jämför med högre utbildningar och arbetsliv där man går helt efter statistik och vilka bokstäver man har.

 

Detta blev väldigt tydligt då jag för ett par veckor sedan gjorde högskoleprovet. 3 matteprov och två svensk/engelskaprov fick jag göra, något som gick helt ok tycker jag.
Alla gjorde samma prov och det är ju alltid bra. Dock undrar jag ju lite vad mina högre mattekunskaper har att göra med den utbildning jag faktiskt vill gå på. Nog för att jag förstår att det är svårt att göra ett prov för varje enskild kurs men återigen så handlar det bara om poäng och inte kunskaper.

Varför pratar jag om detta då? Är jag bara bitter för att jag inte gick ut gymnasiet?

 

Nej min poäng är att man inte tar till vara på den arbetskraft som finns i Sverige.
Nog för att det saknas utbildade lärare i skolorna men i våra skolor idag jobbar många outbildade människor som gör ett fantastiskt jobb efter de förmågor de har. Många av dem är över 30 år gamla och har redan skaffat sig ett liv, lån, bilar mm vilket gör det både dyrt och krångligt att ta en utbildning på 4,5 år för ett jobb med i princip noll möjlighet till karriärsavancemang och där lönen inte är mycket att tala om. 

På kortare tid har du möjlighet att läsa till tillexempel ingenjör och skaffa sig en större lön och mer avancemangschanser.  Vad vill jag ska göras då?

 

Jag vill att man tittar mer på vad du har för kunskaper och mindre på betyg. Titta på vad du har för erfarenhet av jobb och livet självt. En person på 30+ ÄR mer kunnig än en person som precis slutat gymnasiet. Det handlar inte om vem som läst mest poäng i tonåren, Du kan aldrig slå livserfarenhet.

Självklart är betyg någonting att gå efter när man precis har läst men halva livet senare? 
Man vill ju läsa för att få lära sig det man behöver för sitt nya jobb, inte gå och läsa syslöjd B på Komvux för att få poäng som är fullständigt meningslöst annat än att få läsa det man EGENTLIGEN vill lära sig.

Man måste modernisera även vuxenutbildningen och göra det lättare för de som redan jobbar ute i samhället att utbilda sig, det är så man fyller igen luckorna. Inte genom att köra på ett system som uppenbarligen inte får in tillräckligt många på utbildningar med en envishet som bara kommer att göra att man fortsätter slå huvudet i väggen!

 

Hur som haver  så tänker jag läsa och söka  utbildning efter konstens alla regler och jag hoppas att jag kan lyckas med att få börja studera så fort som möjligt. När jag gick i skolan hade jag både bra och mindre bra lärare. De flesta utbildade men även vissa som inte hade utbildning. Än idag minns jag vissa med större värme än andra. De som tog sig tid, inspirerade, intresserade och brydde sig mer än de andra.

De eldsjälar som inte bara gick till jobbet för lönens skull utan ville elevernas välmående lika mycket som betygen. Lennart, min svenska, historia, kulturhistoria etc etc...lärare på gymnasiet är ett bra exempel.

han var kunnigare än någon annan jag träffat och det kändes verkligen som om han kunde allt.

Han var trevlig och tog sig tid för alla ungdomarna och när jag ringde mitt gamla gymnasium i höstas för att få tag i gamla betyg kom han fortfarande ihåg mig.

Efter halva livet sitter hans sätt att vara, hans sätt att undervisa och hans sätt att bry sig fortfarande fast i mitt minne. 

 

Om 5 år kanske jag får möjlighet att börja min resa mot att bli precis den lärare som jag önskat jag hade haft i skolan själv. Vem vet, en dag kanske någon av mina elever tittar tillbaka och minns mig som precis den där inspirationskällan som man aldrig glömmer. Det är mitt mål, det är anledningen att jag ska läsa. För ungdomarna är värda precis varje minut man lägger på dem. De är värda varje chans de får att ta sig till oanade höjder och de är värda precis varenda anpassning, varje kram, varje tröstande ord och varje uppmuntrande resultat man kan uppnå med dem. De är vår framtid, de är mitt nya fokus.

Så tack klass 6A2 (numera 7A2), Tack kollegor och tack skolledningen som fick mig att förstå att skolan är mer än ett fängelse där ungdomar skall hållas 8 timmar om dagen. Jag hoppas att jag om ett par år får träffa dessa ungdomar igen, då som vuxna produktiva medlemmar av samhället. Jag är säker att de klarar det! 

 

Detta blev ett långt inlägg för att vara mitt första och det kommer säkert fler.

Kommentera gärna, även om ni inte håller med mig. Jag ber bara att ni håller diskussionen på en ok nivå.

 

/Rasmus